lagrenouille

När jag gick på dagis var min högsta dröm att bli sångerska. Spice Girls febern var enorm i Sverige och jag liksom mina jämnåriga dagiskompisar tyckte att dessa fem engelska poptjejer var det bästa som fanns. Vi gick på styltor för att bli längre, försökte kavla upp tröjorna så att magen syntes och ha avancerade frisyrer och framför allt mimade vi till deras sånger.

När jag började ettan rann kryddtjejerna ut i sanden. Nu var det andra saker som gällde. Nya kompisar, räkna med plus och minus och leka på rasterna. Nu ville jag bli fröken. Det var ju hon som kunde ta hand om alla bråkiga killar och kunde räkna matte så bra. Tänk att få äta tårta på fredagarna i personalrummet!

I mellanstadiet började alla bli kära i varandra. Kärleken spred sig i klassrummet och antingen var man tillsammans i flera månader eller så gjorde man slut efter nån timme. Det hände även att flera killar eller tjejer hade flera förhållanden samtidigt. Antingen var man med och höll fast killarna och pussade dem eller så blev man osams på King-Out planen. Det var även spännande att gömma sig inomhus på rasterna när man var tvungen att vara ute. När kompisarnas mammor frågade vad man ville bli när man blev stor svarade man kock, fast jag ville mycket hellre bli arkitekt men det vågade jag inte säga.

Högstadiet var jobbigt med mycket prov och läxor. Ny skola, nya kompisar och nya lärare. Inredningarkitekt eller  arkitekt planerna blev mer självklara

Nu går man på gymnasiet och vet inte vad man vill göra i framtiden. Jag är fortfarande inne på arkiterkur av något slag men man vet aldrig. Jag går dit näsan pekar