lagrenouille

Svullnaden hade försvunnit i min fot men mamma tyckte att det ändå var säkrast att ringa till vårdcentralen. Jag var fortfarande svullen om benet men tänkte att det inte var så farligt. Vi fick en tid kvart i tio och jag tänkte att vi inte skulle vara där så länge, satte på mig ganska fina kläder och messade ullis att hon skulle säga till matteläraren att jag kom lite sent.
  På vårdcentralen fick vi vänta ett tag och väntrummet fylldes mer och mer. Jag fick tillslut träffa en läkare som klämde på mig och var tvungen att kalla på en annan läkare. Det kom inte bara en utan två och började nypa i mitt ben och sucka allvarligt. Jag blev jätterädd och kände att tårarna började rinna. Läkarna tittade frågande på varandra och den kvinnliga frågade den manliga om det var det farliga som de hade konstaterat eller det mindre. Den tråkige manlige läkaren berättade för mig att jag kanske hade fått en propp och att det var farligt om den lossnade "och började åka omkring" och att jag borde åka till akuten och att jag skulle få sitta där i några timmar. Jag började gråta, är jätterädd för sjukhus, fick min remiss och cyklade till sjukhuset med mamma. Jag började inse att jag inte skulle få gå i skolan den dagen.
  Jag hamnade på barnakuten. I det pyttelilla väntrummet satt sjuka barn och jag frågade mig själv vad jag gjorde här, jag hade inte ont! Jag blev inslussad i rum 14 och en läkare kom och pratade med mig. Hon var väldigt snäll, kände på mina reflexer och kände på benet. Hon visste inte var det var men att de misstänkte en blodpropp. Jag bara grät och skakade vilket ledde till att en sjuksköterska trodde att jag hade feber. Läkaren lämnade mig och sa att jag skulle få lämna blodprov, EKG och göra röntgenundersökning, vilket de inte hade bestämt hur den skulle gå till.
  Efter två timmars väntan kom en EKG maskin rullande in till mig. Jag var uppstressad och hade ont i rumpan av den hårda britsen jag satt på. Jag fick en massa sladdar på mig och mitt hjärta var det inget fel på. Efter ytterligare en timme kom tre sjuksköterskor och sa att de skulle sätta in en slang i min fot (jag började gråta igen). De satte på bedövningssalva, värmde min kalla lilla fot och letade blodkärl, och så helt plötsligt stack de mig. det kändes som en blandning mellan getingstick, humlestick och myggbett. Ingen höjdare alltså. Men de missade blod kärlet och tog hål på det så de fick leta upp ett annat och försökte igen men stack även hål på detta. Klumpigt gjort. En annan äldre sjuksköterska kom in och föste ut de tre andra och tog tag i min fot och lyckades pricka ett blodkärl men utan bedövningssalva den här gången. Åh vad det gjorde ont! En slang sattes in och jag lämnade blodprov.
  Jag skickades till röntgen och de gjode ett ultraljud på mitt ben. Ingen blodpropp!! Jag blev jätteglad och trodde att jag skulle få åka hem men nejnej...

Min kanylfot
Det blev läkarbyte och nya läkare och sjuksköterskor kom. Den snälla gick hem och en elak kom. Han drog dåliga skämt och jag var inte alls på humör för det, och helt plötsligt fick han för sig att göra om allting! Mamma sa stopp och efter tre timmar när han hade tittat på alla provsvar (blod, EKG m.m) ville han göra en utraljud för han trodde att det kunde vara en tumör(hjälp!) fastän provsvaren var bra. Mamma tyckte att vi kunde vänta med det tills om några dagar men han lovade att jag skulle få gå hem sedan så det var bara att lyda. Jag gjorde en ultraljud på magen men det var inget fel men han ville fortfarande inte skicka hem mig. Han försökte komma på andra grejer att hålla mig kvar men eftersom ingenting var fel så kunde han inte hålla kvar mig. Jag fick gå hem om jag lovade att komma tillbaka om en vecka om det inte hade blivit bättre. De plockade ur slangen ur min fot. Den hade satts dit i onödan eftersom de hade bytt röntgen metod. Nu var jag lite smått sur eftersom jag hade haft ont i onödan men jag fick ett litet fint kattplåster och en blå fot. tack så mkt.! Allting gick i snigel fart på akuten och dit vill jag inte komma igen. Tänk på dem som är mer sjuka än mig!

kl. 23.30 fick jag och mamma checka ut från barnakuten och rum 14. Efter 14 timmar var jag trött men lättad och cyklade hem. Håll nu tummarna att detta förvinner!

hejhopp!